onsdag 29 december 2010

HOPP och förtvivlan


Den senaste månaden har pendalat mellan hopp och förtvivlan. En vrål dålig hund som blev bättre av bisolvon och antibiotika. Det visade sig dock att han inte blev bättre av antibiotikan eller avmasknings medlet som jag hoppades och trodde. Utan han blev helt enkelt bättre av bisolvonet och hans höga värden på vita blodkropparna bestod. Det enda alternativet var nu kortison. Vetrinären var väldigt dämpad i sin syn på tillfrisknande. Men det kanske fick sin förklaring igår då vi var på återbesök. Hon hade aldrig sett så höga värde på de eosinafila vita blodkropparna någonsin. Det hade ingen av hennes kollegor heller. Men efter två veckors medicinering med höga doser kortison är nu hans värden tillbaka på normal nivå igen. Han mår dock allt annat än bra, just nu. Man vet heller inte vad som orsakat denna pneumoni. Men hon hade goda förhoppningar på att han skall tillfriskna helt. Vilket jag absolut inte trodde för två veckor sedan. Att han desstuom nu förlorat 5 kg i vikt och är som en zombie gör ju inte att man tror att han är friskare. Men nu har vi börjat trappa ner kortisonet och förhoppningen är nu att han skall hålla hostan borta för all framtid. (Ja, jag hoppas)
Eftersom han är så hängig blir promenaderna korta och han går med täcke på eftersom jag vill hålla honom varm. Idag fick han ett nytt täcke. Vi slog på stort och köpte ett back-on-track-täcke till honom.



Som en liten bonus till mig i allt detta så blev min pappa allvarligt sjuk. Han har ett blodkärl som har spruckigt och detta ligger så illa till att det gör honom vinglig och han har svårt att fokusera på ögonen. Plus att om skorpan släpper kan det orsaka en stor propp i hjärnan eftersom sprickan sitter på en av huvudådrorna upp till huvudet. Ja jag kan inte allt det medicinska men jag vet att det är allvarligt och jag har varit och är fortfarande ganska orolig för honom. Jag är så tacksam och glad över att de faktiskt bor här nere hos oss idag. Eftersom jag dessutom jobbar på sjukhuset kunde jag gå och hälsa på honom ganska smidigt och se hur han mådde när de hade plockat in honom på akuten. Nu är han hemma igen och han har fått hjälp från stroke-teamet och får det fortlöpande.
Jag hoppas nu att alla blir friska och krya igen. För det känns som att det räcker med sjukdomar för oss nu. Jag önskar dock inte att någon annan skall behöva genomlida sjukdom heller.

GOTT NYTT ÅR TILL ER ALLA!!!